LARS-ERIK HJERTSTRÖM LAPPALAINEN, 
OPENING SPEACH OF SEVENTEEN ROOMS
AT NORRTÄLJE ART HALL, 2016 (SWE)

När man diskuterar konst handlar det ofta om vad konst är – alldeles för ofta! Det som blir tydligt för en i Maria Bajts installation Seventeen rooms, är att när man tittar på konst så handlar det inte om vad konst är, utan om vad den gör, om dess kraft, om konstens makt. Märkliga krafter är ett tema hos Maria Bajt, ibland esoteriskt; men även vardagliga krafter framstår som märkliga när konsten får tag i dem, och inte minst gäller det konstens egna kraft.

Första gången jag såg något av de här verken ”live”, det var i lördags, gungade det till i mig. Jag gick runt här inne och plötsligt, på långt håll fick jag syn på ett av de mindre verken. Det överrumplade mig, jag förlorad kontrollen över kroppen. Visserligen bara för ett ögonblick, men under det ögonblicket hade verket mig i sitt våld. "Aha, tänkte jag, det är det här konst handlar om: konst är saker som kastar om min relation till världen på mest grundläggande sätt."  Konstens makt, insåg jag när jag såg Bajts installation, är att kasta om maktrelationerna mellan subjekt och objekt. I vardagslivet kan subjektet nästan alltid dominera objektet. Jag ställer mitt glas var jag vill; jag hugger ned ett träd och eldar upp det; jag inreder och möblerar min lägenhet så att den passar mig, det är basic, jag viker svalor av räkningar. Jag dominerar, jag äger. I konsten är det tvärtom: "objektet", verket, tar över, jaget tappar inititivet.

I det ögonblicket lever konsten, i övrigt inte. Det händer ganska sällan, och bara för en kort stund, och man kan inte styra det. Konst är helt enkelt inte att lita på, konsten är fundamentalt opålitlig. Men i Maria Bajts installation känns det som om man får en förlängd och förstorad kontakt just med konstens makt eller liv. Som om den bevarades där och användes som material. Det här materialet är vad jag skulle jag vilja prata om.

Konstnärliga material brukar redovisas i verklistor (papper, lack osv) och i utställningstexter brukar en annan typ av material tas upp, t ex symbolism som används, referenser, teman, likheter osv. Allt det där kan man se och lita på, man kan "läsa" verken. Men man kommer inte komma fram till opålitligheten och kraften på den vägen, för den görs av annat material.

Redan verken har ytterligare ett slags material: de är gjorda av ett frenetiskt pysslande. Denna frenesi känns, dessutom är den här sammansatt med en distanslöshet och med någonting drömskt. Distanslös drömsk frenesi – det är en stämning man lätt hamnar i här. Det påminner om sena nätters vakendrömmar, som är så väldigt annorlunda än dagdrömmar. I den stämningen har man del i den här konstens kraft. Men också: man har då själv blivit ett material för installationen.

Installationen jobbar med det material som bara visar sig i förhållande till betraktaren. I mitten är det ett stopp, en förvåning, ett uppvaknande – det är material. Känslan av att vakna upp, att vara på en främmande plats, ett ”här” som inte har något att göra med var jag nyss var och vart jag var på väg – det är också med sådant som installationen skapar rum, i det här fallet ett ”här”.  – Mitt i stjärnan finns ett hål som leder nätet från en sida till den andra, där det byter färg: svart blir vitt. Men det är samma ”här”, inte en annan plats. Fram- och baksida är desamma, fast omvända, samma ”här” är här, men dessutom omvänt. Det är en speciell rumskonstruktion. Det där hålet kräver sänkt hastighet för att släppa igenom en – tanken, perceptionen, måste göras drömsk för att komma till andra sidan. Allt det är här konstnärliga material som på ett märkligt sätt är både i och utanför mig. På den här erfarenhetsnivån är det knappast längre någon skillnad mellan subjekt och objekt, mellan besökare och rum – allt är material för installationen, som då dominerar ”subjektet”.

Tittskåpen där jobbar på annat sätt: förvåningen ett drag av utforskande, kikande, undrande. Det är inte ett stopp, utan ett sug, en attraktion. Man vill dit, och väl där känns det som om man försvinner med blicken som letar sig in till rum man anar – som om blicken kunde svänga, ja hade blivit en kropp, ett förkroppsligat medvetande. Helt andra material, helt andra rum! Om stjärnväggen var ”här” så är skåpen hela tiden ett ”där”. I vardagen är här och där relativa begrepp; här är de två helt olika rumstyper, gjorda av olika material, de är nästan absoluta.

Och väggarna! Jag skulle vilja säga att materialet här dels är det man ser i ögonvrån: man anar bilder men framförallt rörelser: det ÄR någonting där, någonting kanske bakom tyget. (Det är nog ett konstnärligt privilegium att göra saker som bara syns i ögonvrån.)Varken här eller där, utan ”där nånstans”, ”här i närheten”. Dels består materialet av känslan att någon tittar på en (”varifrån – hitåt”). Kanske beror det helt enkelt på att vissa former där påminner om ögon... Ytterligare olika typer av affektiva rum, både påträngande och undflyende. Okänd mark.

Alla dessa material har sina rörelser. Uppvaknandet eller ”häret” har sina rörelser och diskreta miner; ”däret” och nyfikenheten sina, och ”där nånstans här i närheten” har sina huvudrörelser styrda av ögonvrån och oro.  Inte alla rörelser i lokalen ingår i installationen, men vissa av dem dikteras liksom av materialen. När folk dessutom går runt o gör de här rörelserna, blir det är som en koreografi, eller en ritual: ett betydelseladdat rörelsemönster. Då börjar karaktärer ploppa upp bland dessa folktomma verk, och då först omvandlas installationens material till en iscensättning.

Omkastningen mellan subjekt och objekt är där fullbordad, kraften har förlängts. Subjektet har underkastats, upplösts, och återskapats på materialets villkor. Det sker i konsten, men kanske borde det också oftare ske i livet. Om man beaktar miljökonsekvenserna av människans dominans över naturen, t ex., så vore det kanske inte så dumt att försöka komma på andra sätt att vara i världen än som dominant maktfullkomligt subjekt, innan materialen otåligt manifesterar sin totala övermakt även där.

Arbetet med såna här material har aldrig så tydligt framträtt för mig som här. Och det funkar, fast kanske inte varje gång - så se utställningen ofta, tills det händer. Med lite tur kan ni få erfara en omkastad värld där svart är vitt, skugga materia, framför bakom och Mumindalen en voodorit. Det, om något, förtjänar en applåd, en varm applåd för Maria Bajt.

contact

Maria Bajt lives and works in
Berlin and Stockholm
Studio: Wilhelm-Kabus Str. 72-74, Berlin
email:   mariabajt@gmail.com